alfrida har åkt hem. jag har känt henne sedan barnsben och vi har näst intill alla gånger haft otroligt roligt ihop. hon är en av mina närmsta vänner och jag kan säga allt till henne utan att jag ska behöva vara rädd för att få kommentarer eller att hon ska dömma mig för den jag är eller mina handlingar i livet. hon står där som ett stort berg som jag kan stötta mig på och bolla tankar med.
vår vänskap började ganska komiskt. det var i förskolan och jag ville tälta med någon. jag hade ringt alla mina vänner och det var alfrida kvar på listan. jag ville inte ringa henne, men jag gjorde det ändå för jag ville tälta. och hon kunde komma. denna natt förändrades mitt intryck av alfrida. hon kom väldigt snabbt att bli en av mina bästa vänner och efter en tid gjorde vi allt tillsammans. vi sov hos varandra varje dag, även skoldagarna, jag följde med till hennes tidiga skridskoträningar, vi delade på samma kille, vi lärde oss saker tillsammans, vigjorde slut med killar och blev tillsammans med killar tillsammans. jag va till och med hemma och sov hos henne när hon inte var där. jag gick upp på morgonen och åt frukost med hennes familj, gick ut och lekte med våra kompisar, gick hem och åt lunch med hennes familj, lekte med henne småsyskon, åt middag och kvällsmat, och sen gick jag och la mig i hennes rum, sov och vaknade och samma visa igen. allt när hon inte var hemma.
tiden gick och som man brukar säga, fina sagor har även dom sitt slut. vi gick skilda världar.
efter ett tag hittade vi tillbaks till varandra, äldre och klokare. idag är jag så glad att jag har henne, i vått och torrt. den här tjejen är en av få jag vet att jag inte behöver vara rädd för att prata med allt om. hon dömer inte över huvudtaget. hon inte bara tar, hon ger så sjukt mycket. hon är helt enkelt en riktigt härlig människa.